Tal vid överlämnande av ”Förbundsrepubliken Tysklands Förtjänstkors I. Klass” till Hédi Fried den 1 mars 2017

Botschafter Heimsoeth förstora bild (© Auswärtiges Amt)

Det talade ordet gäller

Ärade, kära Hédi Fried, kära familjemedlemmar och vänner, kära gäster,

det är en stor glädje för mig att hälsa er välkomna hit i dag. Trots att jag pratar lite svenska tar jag mig friheten att tala tyska. För er som inte förstår har vi förberett en översättning av mina ord.

Kära Hédi, vi har samlats här i dag för att ära Dig å Förbundsrepubliken Tysklands vägnar.

Man kan fråga sig: Varför först nu?!

Svaret är enkelt: Med tanke på Dina obestridligt enastående insatser så har alla självklart utgått från att detta sedan länge redan skett. Ibland gör man dock klokt i att närmare undersöka det till synes självklara.

Kära Hédi,

under nationalsocialismen tvingades Du utstå fruktansvärt lidande:

Tillsammans med Din familj deporterades Du i maj 1944 till koncentrationslägret Auschwitz. Dina föräldrar mördades där. Tillsammans med Din syster Livia, som är vid din sida här i dag, genomled Du ytterligare koncentrationsläger innan Du den 15 april 1945 äntligen kunde befrias från lägret Bergen-Belsen och därmed även från nazisternas tyranni.

Efter Dina psykologi- och pedagogikstudier startade Du „Café 84“ i Stockholm – till en början en terapeutisk mötesplats för överlevande från Förintelsen, men där fortfarande i dag intresserade firar Sabbat en gång i veckan.  

Därefter började Du hålla oräkneliga föredrag och seminarier i skolor och för allmänheten, en verksamhet Du fortsätter med än i dag. Din strävan är att öka medvetenheten om Förintelsen, särskilt hos unga människor. Du tröttnar aldrig på att framhäva vilken viktig roll demokrati och tolerans spelar för ett modernt samhälle och hur vi själva kan bidra till detta. I samarbete med lärarhögskolan i Stockholm höll ni exempelvis kursen „Vad lär vi oss av Auschwitz?“ om Förintelsens historia och didaktik. 2012 höll Du en liknande kurs för studerande vid Stockholms universitet under namnet „Förintelsen ur ett undervisnings- och lärandeperspektiv“.

Som rådgivare till svenska regeringen reste Du tillsammans med kronprinsessan Victoria till ondskans plats, till Auschwitz, och deltog där vid minnesceremonin med anledning av 70-årsdagen för koncentrationslägrets befrielse. Det måste ha varit en fruktansvärd men, i åminnelse av Dina föräldrar, samtidigt viktig resa för Dig.   

Med tanke på Dina personliga erfarenheter är det beundransvärt med vilket engagemang Du efter ankomsten till Sverige har ägnat Dig åt att motverka att nationalsocialismens illdåd faller i glömska. Du har alltid låtit Ditt engagemang präglas av en blick vänd mot framtiden, så även i relation till Tyskland: Hur den ser ut i dag förklarade Du i en intervju med Radio Schweden 2015 på tyska: „Vi lever i dag och måste tänka på i morgon. Jag har många tyska vänner, som arbetar mot samma mål som jag (…) Jag tycker om Tyskland. Det är roligt att komma till Hamburg, till Berlin, och då ser jag inte vad som hände där för många år sedan. Jag tänker: Det är så fint. Det går framåt och kommer bli bra!“  

Det är anmärkningsvärt att Ditt arbete kännetecknades av en anda av försoning och förståelse. Tyskland, ja tyskarna, tyskar som jag, födda flera år efter kriget, tackar Dig för detta!

Som historiker anser jag det vara lika viktigt att Du fortsätter Ditt arbete med att upplysa efterföljande generationer.  Också i fortskriden ålder reser Du som vittne återkommande till Tyskland och bidrar så utomordentligt till denna försoning och förståelse. Ditt arbete tydliggör ständigt vikten av att genomföra ett upplysningsarbete i syfte att motverka intolerans och diskriminering.

När vi ser oss om i världen i dag, så ser vi hur viktigt detta arbete är, Ditt arbete – och att vi måste fortsätta våra ansträngningar. Bara om vi lyckas nå den unga generationen med Dina erfarenheter kan dessa föras vidare. Detta är centralt, också för att möta tendenser till bekvämlighet och världsfrånvändhet, för att främja ett ansvarsfullt hanterande av den egna historian och stärka en demokratisk hållning.

Detta gäller för Dig, men på liknande sätt för de många andra som gör det, var och en med sin mycket personliga historia. Institutioner som „Forum för levande historia“ bidrar i hög grad till detta.  Jag gläder mig också åt att vi i Tyskland i dag har fler utmärkelser, som exempelvis „Margot Friedländerpreis“, som motiverar till att förhålla sig till Förintelsen och utifrån de lärdomarna engagera sig i kampen mot antisemitism, högerextremism och utanförskap.

Ärade Hédi Fried,

Du har skildrat Din livshistoria i flertalet böcker som exempelvis „Skärvor av ett liv : vägen till och från Auschwitz“ och i diverse texter och därmed överfört den till kommande generationer.

I Din nya bok – „Frågor jag har fått om förintelsen“ – handlar det om alla dessa frågor som har ställts till Dig genom åren. Och Du låter oss ta del av Dina svar. På frågan om Du var rädd för döden i koncentrationslägret svarar du:

„Jag minns hur jag undrade på morgonen när jag vaknade: Kommer jag att klara den här dagen? (…) På ett mycket rörande vis citerar Du en dikt av den ungerska poeten Arany János:

Tack Gode Gud
för kvällen,
att jordens pina
har minskat med en dag”.

En annan fråga som många ställer med anledning av de miljoner offer för krig och diktatur är: ”Kan du förlåta?” Du ger oss i Ditt svar framförallt åter en uppmaning för framtiden:

Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, tiden kan inte vridas tillbaka, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller.
Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.”

Här finns ingenting att tillfoga, detta gäller för oss alla.

Ärade, kära Hédi Fried, å Förbundsrepubliken Tysklands presidents vägnar överlämnar jag ”Förbundsrepubliken Tysklands Förtjänstkors I. Klass” (Verdienstkreuz I. Klasse der Bundesrepublik Deutschland) till Dig för Ditt, outtröttliga arbete under årtionden mot att nationalsocialismens illdåd faller i glömska, i en anda av försoning och förståelse med blicken riktad mot framtiden!